Musik.

Musik är det finaste ordet som finns. Utan musik skulle jag nog vara helt...jag vet inte. Jag klarar mig inte utan musik. Jag alltid gillat musik. Tänkte ge mig en inblick i mina musikperioder.

Någon gång typ för länge sen:
När jag var sådär i femsexårsåldern så började jag gilla Jimmy Jansson. Han var med i ett program som fanns då. Fame factory. Ett höstlov så var jag och hälsade på mormor, då åkte vi till ett köpcentrum. Och där uppträdde han. Då var jag sex år eller något, då började jag älska honom. Jag har alla skivor han släppt. Någon gång, typ 2008 så blev jag mer och mer kär i honom. Det kom en massa nya bilder och jag var lycklig. Men så var det den där dagen i maj, 2009 som jag faktiskt slutade gillade honom för någon annan.

En dag i slutet på femman, år 2009:
Det var jättevarmt ute. Det var i slutet på maj om jag minns rätt. Jag satt med min kompis Lisa ute på gräsmattan och lyssnade på musik. Hon hade sen långt tillbaka haft en stor kärlek till Johan Palm. Men jag tyckte inte han var något vidare. Den där dagen så frågade hon mig: "Så, du gillar fortfarande inte Johan?" "Nej", svarade jag. Vi var inne på spotify, och då såg jag att några nya låtar med honom kommit upp. "Men du, dendär är ju bra!" Jag pekade på Emma-Lee. Jag hade aldrig hört den innan. När Lisa åkte hem så tog jag datorn och lyssnade. Jag kunde inte sluta lyssna. Detta resulterade min värsta fangirlperiod i mitt liv. Mitt liv var Johan. Allt jag pratade om - Johan. Allt jag drömde om - Johan. När jag inte fick gå på hans konsert bröt jag ihop och sånt. Men jag hade överfullt med afficher på honom. Ja. Som sagt. Han betydde mer än något annat. Men så helt plötsligt så slutade jag bara lyssna. Jag tröttnade. Sagta började jag plocka ned plancherna på min dörr. Jag hade slutat gilla Johan.

April 2010.
Johan var inte mitt liv längre. Jag började lyssna på annan musik. Ebba grön, Panic! at the disco och Green day. Men så hittade jag My chemical romance. Det är ett bra band. Jag lyssnade inte våldsamt mycket på de, utan blandade in lite allt möjligt emellan. Jag hade ingen direkt "ÅH JAG ÄLSKAR MCR<3333333"-period utan hade en mer seriös kärlek till de. Jag blev heller aldrig kär i någon i bandet, faktum är att jag inte ens visste vad de hette. Men så var det en dag i juni. Vet inte om det var den 11e, 12e eller 13e. Men något av de var det. Det var då något av det bästa i hela mitt liv hände.

Juni 2010.
Jag satt och chattade med Emelie, min nuvarande klasskamrat på MSN. Det var dagen efter, eller samma dag som skolavslutningen i sexan. Jag var rejält deprimerad av en hel del saker denhär kvällen. Trots allt skickade vi våra spotifylistor till varandra. Jag gillade hennes direkt. Vi gillade en del samma musik. Där stod det band som jag aldrig brytt mig om att lyssna på, bara hört talas om. Ett av de var All time low. "Dear Maria, count me in" stod det att låten hette. Jag dubbelklickade. Och lyssnade. "Ah. En sånhär låt. Typ upptempo." Tänkte jag. Ganska snabbt tog jag denhär låten till min lista. Nästa dag så skrev Emelie: "Om du gillade Dear maria, kanske du gillar Stella med All time low också?" Jag lyssnade Och fastnade. Och Emelie om du nu läser det här. TACK. Jag är evigt tacksam. Utan din lista hade jag nog aldrig hittat det bästa bandet i universum. I vilket fall så fortsatte jag att lyssna. På något vis kändes det konstigt att sätta mina All time low-låtar över mina My chem, så jag satte de under. Fast jag egentligen gillade ATL mer. På min 13e födelsedag fick jag "Straight to dvd". Jag blev mer och mer kär i musiken, bandet, texterna och framför allt - sångaren. Han var bland de finaste personer jag sett. Alex. Jag lärde mig rätt snabbt vad alla hette och så. Jag var RIKTIGT kär i juli 2010. Jag fick inte gå på konserten i augusti heller, då bröt jag ihop. Sedan fortsatte det. Jag var i en riktig fangirlperiod. I typ oktober övergick den dock till att jag gillade lite annan musik också. Det har gått lite upp och ned. Men nu har jag bara lyssnat på det finaste bandet i ja, några månader i sträck vare dag. Jag älskar All time low, på ett seriöst sett. Men sen är jag nog lite fangirl ändå. Jag dör varje gång någon säger något elakt, jag dör varje gång jag ser en söt video. Och jag dör varje gång jag hör en ny låt eller ser en ny video. Nu på min 14e födelsedag fick jag deras nya skiva, "Dirty work" som jag anser är en av de bästa. På delad förstaplats med "Nothing personal" som kom 2009. Jag har bestämt att jag SKA se de nästa gång jag kommer till Sverige, sådetså. Men det var väl allt skulle jag tro. Och ja.
My therapy, my heroes and my only one - All time low. JAG ÄLSKAR ER. <3