Sluta förminska!

Jag är en väldigt känslosam person, men det är ändå sällan jag blir sådär sjukt arg. Sådär att det bubblar och brinner inuti samtidigt som munnen bara vill säga något upprörande eller elakt och armarna gärna smäller till första bästa objekt. Det kände jag idag.

Vården ska ju vara bra och så, och det är den också. Men inte idag. Idag fick jag höra av en person jag träffat och pratat med regelbundet i mer än ett halvår att jag inte längre är deprimerad, att jag mår helt bra och att jag kan leva som en vanlig människa. Min senaste ångestattack hade jag i tisdags och maj överlag har varit en av de sämre månaderna.

När jag berättade om det blev hen irriterad och sur, "varför har du inte berättat för mig?" Det har jag gjort, varendaste vecka. Men hen har inte lyssnat, hen ser inte bortom min fasad alls. Det blir som mina yngre skolår, fasaden på och skärpta tankar. Hen har inte förstått mig alls, vi har ändå haft ett helt halvår på oss och jag har verkligen öppnat upp min själ. Jag har jättesvårt för det egentligen. Denhär personens jobb är att hjälpa personer vilket hen gör dagligen.

Du har ett jobb - men svek mig totalt idag när du förminskade min psykiska ohälsa som du ska hjälpa mig med, inte trycka ned mig med. Jag är fortfarande jättearg, och rätt ledsen.

Men det har gått helt okej ändå. 20 dagar till kärleken och 28 till All Time Fucking Low/världens finaste/bästa bandet i världen/mina babes osvosv. Det gör mig mycket glad. Mamma fyller år också, det är fint. Hon blev glad för presenter och tårta och sånt.

Jag sänder lite positivt till er genom bilden under, puss! Hoppas imorgon förmiddag blir bättre